Webbsök

*000     cam a        a 4500
*001147921
*00520211222204457.0
*008111029s2012    sw |||||||||||000 0aswe| 
*020  $a9789100127381$qinb.
*035  $a(SE-LIBR)12340028
*041  $aswe
*08204$a839.7374$223/swe
*1001 $aEkström, Johanna,$d1970-
*24510$aOm man håller sig i solen /$cJohanna Ekström.
*264 1$aStockholm :$bBonnier,$c2012
*300  $a308 s.$c22 cm
*60010$aEkström, Johanna,$d1970-
*60010$aEkström, Margareta,$d1930-2021
*60014$aWästberg, Per,$d1933-
*650 7$aSvenska författare$y1900-talet$y2000-talet
*655 7$aBiografier
*852  $hGcz Ekström
^

Här skildras en uppväxt i en till det yttre välordnad miljö. Såväl familjen som deras hus är alltid redo att beskådas; en borgerlig författarfamilj som gärna visar upp sitt liv. Men det är en miljö där sanningen definieras av hur väl man lyckas formulera sig. Hur säger man sanningen när orden är till för att dölja den? TPB:s talboksannotation: Det vackra huset i Stora Skuggan är alltid redo att beskådas. Kakelugnarna och den gedigna bordsskivan i ek, nyplockade vildrosor, ostindiska koppar och rena linnehanddukar på gästtoaletten. Mamma och pappa och de två barnen är också redo att betraktas, en borgerlig författarfamilj som gärna och med van hand uppvisar sitt liv. Men vad händer när ytan är allt? När språket används för att förhöja verkligheten?